Hej hej!
Idag blir det några svartvita bilder på ett inköp som jag gjorde på Island. Denna lilla kundvagn (jag tror den kostade ca 40 SEK) Jag och miniatyrer, ni vet...*hihi*
Då jag såg den i en butik, kunde jag inte gå därifrån utan att ha ett exemplar med mig. Den t o m rullar, och barnsitsen går att fälla in.
Jag verkligen ÄLSKAR miniatyrer!
Apropå inköp, så beställde jag de där superfina lamporna som jag skrev om igår, och Anders blev inte alls tjurig -som tur var. Man får liksom välja när man lägger fram vissa saker...nu visste jag att han själv nätshoppat lite för någon dag sedan PLUS att han har lite roligheter framför sig...så då kunde han ju liksom inte bli sur för att även jag "unnade" mig lite shopping. Jag längtar verkligen tills de kommer, och jag får visa er!
Idag hämtade vi även hem en tredje eremitkräfta. Jag kan dra hela den historien om kräftorna nu -för den som är intresserad? Vi hittade en eremitkräfta med alla tillbehör- på bortskänkes. Jag tänkte direkt på min bonusdotter (som läser en natur/djur-linje) Hon blev intresserad, så vi hämtade hem den. Det var bara det att den bodde trångt, hade ont om gömställen, levde i grus och var ensam. Den verkade även ha varit utsatt för mycket stress. Eremitkräftor vill ha lugn och ro. De behöver gott om utrymme där de får klättra. De vill ha flera gömställen och de behöver dessutom ha MINST 15 cm hög sand där de kan gräva ner sig. Och så vill de ha sällskap. Så jag pratade med en djuraffär som då tog hem två eremitkräftor till i olika omgångar. Jag satte mig att leta ett större akvarium på nätet, och hittade lyckligtvis ett väldigt billigt. Det har jag och bonusdottern nu inrett med sand, grottor, plastväxter, hönsnät (att klättra på) o s v...
De ska ha tillgång till både salt- och sötvatten, som inte är tagna från vanlig vattenkran. De ska dessutom ha flera lediga skal att välja mellan då det är dags att ömsa samt byta skal.
Här nedan ser ni en bit av deras "nya" hem.
Och här nedan ser ni kräfta NR 1. Efter det har NR 2 och NR 3 tillkommit. Helt otroligt att jag grejar så med detta TROTS att jag har fobi för skaldjur...men så har jag alltid lockats till spännande saker också.
Jag går t ex fortfarande och funderar över jobbet på patologen (obduktion) som jag var så nära att få...Helt otroligt -egentligen- vad jag har fått vara med om, och vad jag fått se då jag hospiterade där...
Efter kvällens nattskift har jag nog dessutom sett allt jag kan -och lite till. Nu skulle inte en lång semester sitta fel. Den behövs både fysiskt som psykiskt.
Jag har hur som helst lagt ner mycket tid och pengar på detta projekt med eremitkräftorna. Nästan dagligen säger någon i familjen att "våra djur har det bättre än vad vi har". Och det är inte långt ifrån sanningen...Jag köper ex hem kokosnöt och avokado till kräftorna (vi äter inget av det), och de får dagligen en färsk "minitallrik" med lite kött, någon grönsak och frukt.
Likadant med katterna. De får ex räkor på lördagarna. Själv äter ingen av oss i familjen räkor. Där emellan får de skinka, köttfärs, tonfisk, köttbullar o s v Så mer bortskämda katter är svårt att hitta. Ormarna och fiskarna är inte direkt tunna i kropparna de heller...
Jag har alltid älskat djur över allt annat. Ibland tror jag nästan att jag älskar djur mer än människor.
Djur kräver inte annat än omvårdnad, kärlek, rena bon och mat av en. De snackar inte skit. De behandlar dig väl, så länge du behandlar dem väl. Djur är så försvarslösa och utsatta. Jag önskar inget hellre än att alla borde ansöka om att få ha djur. Det finns så många människor som absolut inte är lämpade till att ha djur.
Helst önskar jag att alla djur kunde få leva i frihet. Jag tycker inte om djur som sitter i bur, akvarium o s v Men de som nu gör det, ska behandlas som kungligheter! Men det är MIN åsikt, det. Jag klarar inte av att se veterinärsprogram på TV längre, för då det inte slutar lyckligt får jag ren och skär ångest. Helt ärligt.
Och apropå ångest så åker min 20-åriga son idag till Bråvalla (en festival på några dagar) Och många tycker att jag är töntig och hönsig av mig som oroar mig, "trots att han är 20 år". Men så här är det. Jag kommer aldrig sluta oroa mig för mina barn. Trots att de blivit vuxna. Min son är dessutom kroniskt sjuk, då han har Diabetes typ 1 (d v s obotlig) Mina barn är mitt allt, och har de minsta motgång eller på annat sätt mår dåligt- så mår jag dubbelt så dåligt som dem.
Alla är vi olika, men sån är JAG.
Nog predikat för denna gång, vi ses imorgon igen.
Kram Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar